Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och dess rättsliga status
Det mest kända mänskliga rättighetsdokumentet i världen -Universell deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR). Dess huvudsakliga väsen är erkännandet av det mänskliga livets inneboende värde, liksom principen om att enskilda rättigheter prioriteras för statens rättigheter och dess suveränitet. 1945, när Förenta nationerna proklamerades vid konferensen i London, gjorde de största framstegen i historien och på mänskliga rättigheter. Punkt 3 i den första artikeln i Förenta nationernas stadga talar om ett av de främsta målen för denna organisation - uppnå internationellt samarbete för att främja och sprida respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla, oavsett språk, religion, kön eller ras. Denna stadga blev ett mellanstatligt avtal och bindande dokument för dem som undertecknade det. FN: s kommission för mänskliga rättigheter, som inrättades 1945 under FN: s överinseende, var att förbereda en särskild humanitär rättegång för att kunna styras av den som en universell norm som tjänar som ett exempel för alla folk och nationer. Denna proposition har blivit en del av stadgan i denna nya världsorganisation.
Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter var ännu inteskapas av denna handling. Dessutom var många saker som skyddade mänskliga rättigheter inte inkluderade i propositionen, och många icke-statliga organisationer började lägga fram förslag och tillägg. I synnerhet krävde de att varje stat som kom in i FN lovade att se till att de som bor på dessa lands territorium fick grundläggande rättigheter - för livet, samvetsfrihet, individfrihet, slaveri, våld och hunger, d. FN-stadgan innehöll en bestämmelse enligt vilken mänskliga rättigheter är en fråga för alla länder. I ingressen till denna stadga sägs att de förenta nationerna är fast beslutna att bekräfta troen på grundläggande mänskliga rättigheter, värdet och värdigheten av mänskligt liv, jämställdhet mellan kvinnor och män och i små länder med större. Så här började kodifieringen av de mänskliga rättigheterna.
Under ett särskilt möte i FN: s styrande organ- Generalförsamlingen, som hölls 1948 den 10 december, avstod företrädare för åtta länder, inklusive Sovjetunionen, under omröstningen. Men delegationerna i denna församling godkände fortfarande enhälligt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, vars allmänna egenskap är följande. Detta dokument definierade listan över grundläggande rättigheter för varje person i världen, oavsett språk, kön, religion, färg, politisk och annan syn, socialt och nationellt ursprung, egendom eller annan status. Den säger att regeringar ska skydda inte bara sina egna medborgare utan också medborgare från andra länder. De nationella gränserna hindrar inte andra människor att skydda sina rättigheter.
Så den första delen av FN: s proposition om mänskliga rättigheterblev den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. 1948 blev utgångspunkten för den internationella normativa modellen för mänskliga rättigheter som bekräftas på detta dokument. I Wien i 1993 bekräftade deltagare i en konferens om mänskliga rättigheter från 171 länder, som utgjorde 99 procent av världens befolkning, regeringernas beredskap att fortsätta att följa denna standard.
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna ligger till grund förinternationell rätt, men i sig var det inte ursprungligen juridiskt bindande handlingar. Men som en generaliserad lista över överenskomna principer hade det givetvis en stor moralisk styrka för världsgemenskapen. Dessutom har stater, med hjälp av det och hänvisat till det, både i juridiskt och politiskt sammanhang, gett förklaringen ytterligare legitimitet på internationell och nationell nivå.
Dessa principer har endast förvärvat rättslig kraft i1966 år. Därefter godkändes förbunden om civila, politiska, kulturella och socioekonomiska rättigheter. De representerar andra och tredje delen av FN: s Mänskliga Mänskliga Rättsakten. Länder som har ratificerat dessa konventioner har lovat att ändra sin lagstiftning på ett sätt som skyddar mänskliga rättigheter. Därefter har den universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna och friheterna som finns där innefattade i andra fördrag och förbund. Därför anses bestämmelserna vid denna tidpunkt vara obligatoriska. Således är det inte ett ideal att sträva efter, men ett juridiskt dokument, principerna för vilka alla stater måste observera.
</ p>>
